Har helt medvetet låtit bli att blogga.

Försöker hitta lugnet och ta bort det som stressar mig.

Ganska svårt med tanke på min livssituation   
Idag vabbar jag och har därför en massa "sofftid" över.

Det sjuka är att detta kommer nu när mycket på gården börjar bli klart.

Nu finns det tid att njuta och koppla av men istället får jag andnöd och hjärtklappning.

Men det är tydligen så kroppen gör. När den har tid att känna efter så kommer symtomen fram.

Jag är påläst nu efter tre besök hos beteendevetaren på Previa.
Som det känns nu så behöver jag inte gå dit igen.
Även om stressattackerna kommer lite då och då så kan jag hantera det och mota "olle i grinden".

En stor orosbov har varit Walles ben och skor.
Jag fasade för hovslagarens besök och tänkte att det kommer aldrig gå!
Visserligen har vi tränat på att lyfta det där trassliga benet men jag kan ju fortfarande inte hålla det kvar.

Min hovslagare är en klok man och utan varken brems eller hårda ord fick Walle fyra nya skor.

Visst hade han lite bekymmer med vänster bak, men det gick! Riktigt bra dessutom.

Dagen efter skoningen kom Helen ut med Corfia.
Min danska dam som jag pratat med sa att om det inte handlar om liv och död så ska jag inte utsätta mig för det som skapar oron och ångesten. Därför sadlade jag lilla Frami och vi tog en härlig tur i skogen med trevligt sällskap.

Sen bestämde vi en ny ridtur 2 dagar senare och OM det kändes ok så skulle jag ta Walle. Jag skulle inte sitta upp direkt och vi skulle bara skritta. Dagen kom och magen min var alldeles lugn, jag till och med längtade att få sitta upp. Walle blev överlycklig när han fick hänga med ut. Även om jag nog hade kunnat sitta upp direkt utan att skaka så följde jag planen och gick med honom. Han stökade lite, blev ju en aning uppspelt av dambesöket. Sen vid bestämd plats satt jag upp. Utan andnöd eller skakande ben. Walle var lugn men ville då absolut inte gå först.

Vilken lycka!! Var lite sugen på att trava men även då hejdade jag mig och följe planen.

Fick det även bekräftat sen att det är bättre att ta små steg framåt än att det kommer bakslag.

En annan sak som tär på mina tankar är den steniga ridbanan.
Jag har sett den som ett stort misslyckande!

Förra helgen kom pappa hit och här väntade en grävmaskin.

I många timmar slet vi med att gräva upp och sen gräva ner alla stenar. 
Han jämnade till ytan och sen paddades sanden.

Två dagars arbete i bilder.

Det finns en hel del sten kvar som vi får plocka efter hand men visst kan man säga att den nästan är färdig!
Lite staket rund bara sen kan vi börja jobba i vår alldeles egna paddock!

Ska planera in en ny ridtur på Walle, kanske med lite trav denna gången    

Eftersom jag fortfarande inte ridit Walle än så fick Frami ställa upp och vara med. 

Han skötte sig mycket bra! 

Han är min terapihäst just nu   

När man inte har kontroll över sig själv är det svårt att kontrollera någon annan.

När ens tankar skenar iväg åt fel håll kan det inte sluta väl.

Visst att jag kännt oro, ångest och rädsla en längre tid men jag har alltid lyckats tygla det hela och reda ut det till slut.

Denna gången gick det inte. Jag kunde inte sitta upp.

Vi gick och gick å gick... i två kilometer.

Vi var inte ensamma, vi hade sällskap.

Walle var lugn..

Det blåste inte, det regnade inte... alla förutsättningar var perfekta men jag kunde ändå inte.

Till slut lyckades Helen övertala mig om att försöka.
Jag satt upp.
Jag var stel som en pinne.

Jag såg till o med suddigt.

Jag kunde inte andas, tårara trängde fram.

Kunde varken trava eller galoppera.
Walle tröttnade på skritten och försökte trava men det låste sig helt för mig.

Vi skrittade vidare och möter en bil.

Vi har mött många bilar.

Jag hoppade av. På en hundradels sekund stod jag på marken.

Walle blev inte rädd.

Helen blev förvånad.

Hon "tvingade" upp mig igen och då bet jag ihop å travade en bit.

Hade svårt att somna.
Frös och skakade. Det var inte kallt.

Då kommer Sid in till oss med näsblod.

Jag bröt ihop fullständig och grät i timmar.

Var fortfarande helt förstört på jobbet så personalchefen skickade mig till Previa.

Jag grät där också.

Jag berättade om min fina gråa unghäst.

Om hur jag känner mig när jag ska rida honom.

Och om allt annat som oroar mig eller känns jobbigt.

Hon berättade om stress.
Hur kroppen reagerar när den får för mycket stress.

Mina tankar stressar min kropp.

Mina binjurar producerar en massa kortisol.

Jag får katastroftankar och kommer inte ur det.

Det ger mig hjärtklappning och andnöd.

Jag kan inte tänka klart.

Reptilhjärnrnan slår in och jag gräver ner mig.

Att inte ha kontroll stressar mig.

Att inte kunna förutse vad som ska hända gör mig orolig.
Min rädsla styr mig, den har tagit över!

Nu ska jag lära mig andas igen.

Ta kontroll över tankarna och min kropp.

Jag vägrar ge upp!!
Jag ska blir en trygg ryttare igen...

Jag släpper inte taget om min drömhäst