Direktlänk till inlägg 25 februari 2009
När jag kom hem efter jobbet, tog jag och flickorna en motionsrunda.
Just nu är dom sååååå snälla och lugna.
Kan det bero på att dom är lite trötta eftersom de löper hela dagarna Hi Hi!
Vi har alltså två hundar som är överkeliga och lite mossiga i huvudet. Smidigt att båda löper samtidigt, så har man det överstökat sen.
När jag kom in från promenaden så låg det ett litet paket på min köksstol.
Ett väldigt snyggt paket må jag säga : )
Det var visst en försenad "Alla Hjärtans Dag" present.
Jag skyndade att öppna det och gissa vad det var i!!?
Ha ha ha..... det var Lars Kristerz album
Nu kan jag digga till Purpel Rain och We're Not Gonna Take It, när jag vill!
Efter maten gav jag mig iväg till stallet. Det var varmt i luften och mycket av snön hade smält bort.
Fick höpackarhjälp idag, det var skönt att få ledigt från IKEA påsar och hö i håret för en gång skull : )
Kikade i munnen igen. Det såg likadant ut. Tittade även boxgrannen i munnen. Han såg likadan ut... och han är en 1 årig valack som knappt haft bett i munnen...! Ja ja, för säkerhetskull tog jag hacket idag också.
Tog även fram säkerhetssnöret och la på hoppsadeln.
Nä, det är inget säkerhetsbälte utan mer som ett extra handtag.
En martingalring om halsen är en billig livförsäkring när hästen ibland inte följer linjen, det vill säga, sätter ner fötterna på en helt annan plats än den man förväntade att de skulle landa på.
Red Favoritrundan fast baklänges. Det blåste lite kallt när vi värmde upp i skritt men så fort vi kom in i skogen blev vi varma.
Han var JÄTTE pigg, men han var svårare att få ihop på hacket. Han ville inte ställa sig till höger och tyckte att vi kunde springa så fort det bara går.
Grusvägarna som inte var snö/is täckta var perfekta. Mjuka och sviktande, ja nästan för mjuka på vissa ställen. Där det låg snö fick vi hålla ett lite högre tempo så inte snön fastnade i fötterna.
När vi kom in i skogen efter en låååång galoppsträcka fick jag med mina egna ögon syn på ett snömonster!
Den var ganska liten och ljus i pälsen och den sprang blixtersnabbt.
Jag gissar att det var en Meles meles, även kallad Europeisk Grävling, som vi skrämde iväg när vi kom klampandes på stigen. Latin vägrade lyssna på det örat, han tyckte att vi snabbast möjligt skulle ta oss hemåt. Men jag fick inte riktigt grepp på om det var för att han var livrädd eller för att han var hungrig : )
Vi var ute över en timma så han var ganska trött när vi kom tillbaka.
För att inte tala om hur trött JAG är......